Bilden är från en demonstration för ett erkännande av folkmordet utanför riksdagen för några år sedan när jag talade
Anf. 125 ANNELIE ENOCHSON (kd):
Fru talman! Sommaren 1915 rapporterade Sveriges ambassadör Anckarsvärd från Konstantinopel, dagens Istanbul, hem till Sverige: ”Förföljelserna mot armenierna hafva antagit hårresande proportioner.” Anckarsvärd beskrev det han med egna ögon bevittnat som ”den armeniska nationens utrotande”.
Det välkända och systematiska folkmord som startade 1915 kom att skörda miljontals offer fram till 2003. Det fanns många diplomater, missionärer och andra som rapporterade sina ögonvittnesskildringar om vad som hände, och ännu finns det överlevande som kan berätta om denna svåra tid.
Folkmordet 1915, det armeniska folkmordet, och seyfo är beteckningar som används för den planerade utrensningen av kristna minoriteter i det osmanska riket 1915–1923. Den svåra tiden av massakrer, flykt och förföljelser kallar assyrier, kaldéer och syrianer för svärdets år, seyfo. Ca 1 miljon armenier, 250 000–500 000 assyrier/syrianer och kaldéer och ca 350 000 pontiska greker mördades eller försvann genom folkmordet i dagens östra Turkiet. Regimen ville turkifiera östra Turkiet. Det osmanska riket tömdes på i stort sett hela sin kristna befolkning.
Det som skedde i östra Turkiet är väl underbyggt av forskare. Från världens alla hörn har 68 framstående forskare med expertkunskap inom området samlats och undertecknat ett upprop under titeln Erkänn folkmordet 1915 för vad det är. I uppropet skriver forskarna följande: ”Undertecknarna av detta dokument anser inte att det finns någon tvekan om att massakrerna på de kristna och andra minoriteterna i det osmanska imperiet under första världskriget var ett folkmord. Även om forskningen måste och kommer att fortsätta, är den befintliga informationen övertygande och tillräcklig och måste erkännas som sådan.”
En av dessa forskare är Ove Bring, professor i internationell rätt på Försvarshögskolan här i Stockholm. Forskningen är tydlig, och jag håller helt med uppropets slutsats: ”Forskarna har gjort sitt jobb. Nu är det de politiska ledarnas tur att ta sitt ansvar genom att erkänna katastrofen för vad den är, nämligen folkmord.”
Det som skedde i östra Turkiet är en fruktansvärd tragedi och uppfyller alla kriterier för att räknas som folkmord enligt konventionen från 1948, vilken Bodil Ceballos nämnde i sitt anförande. Det är märkligt att inte erkänna folkmordet när 20 andra länder, varav 10 EU-länder, redan har gjort det runt om i världen.
Jag kom från USA i morse och har på nära håll kunnat följa hur USA:s utrikesutskott har erkänt att folkmordet i det osmanska riket är ett folkmord. Det hände för bara en vecka sedan, förra torsdagen. Där sade en utrikesledamot att han under sina 27 år i kongressen haft detta ämne uppe och alltid mötts av att det just nu inte är lämpligt att rösta för ett erkännande. Men han sade: Det kommer aldrig att bli en lämplig tidpunkt, och därför kommer jag att rösta för ett erkännande nu.
Varför är det så viktigt för mig att få ett erkännande av detta folkmord i kammaren i dag? Först och främst för att det är ett folkmord. Antingen är det ett folkmord, eller så är det inte det – det finns inget mitt emellan. Mycket inom politiken kan vara antingen eller, men detta är helt klart ett folkmord och ska erkännas som ett sådant, om än det hände för 95 år sedan. Det är moraliskt rätt att erkänna folkmordet, och den lämpliga tidpunkten är nu eftersom folkmord aldrig kan preskriberas.
Det är också viktigt för en försoningsprocess inom ett land att göra upp med sin historia. Att Turkiet också erkänner att det var ett folkmord och att man gör upp med denna sorgliga del av sin historia kommer att göra att landet försonas med sin minoritets- och ursprungsbefolkning.
De länder som inte gör upp med sin historia lever med öppna sår som inte kan läkas. Därför var det så viktigt att Tyskland gjorde upp med sin fruktansvärda historia när det gäller Förintelsen. Det var Tyskland, inte Nazityskland, som gjorde upp med detta. Österrike är ett land som inte har gjort upp med sin del i Förintelsen, och Österrike har också problem med sin antisemitism.
Erkännandet av sanningen om folkmordet 1915 är inte enbart en viktig fråga för de berörda minoriteterna utan även ett rätt steg i demokratiarbetet i ett Turkiet som vill bli medlem i EU. Det är också viktigt att Sverige som ett internationellt ansett land i fråga om demokrati och kamp för mänskliga rättigheter ska värna om sanningen i stället för att förneka den.
Sedan jag kom in i riksdagen för tio år sedan har jag motionerat, debatterat, skrivit artiklar och haft seminarium och otaliga möten om att Sverige ska erkänna detta folkmord. Min tidigare riksdagskollega Margaretha Viklund, som sitter här i kammaren i dag, är en av oss kristdemokrater som under många år har kämpat för att Sverige ska erkänna folkmordet. Du har kämpat väl, Margaretha!
Jag hoppas att alla de som drabbades av folkmordet eller är släkt med de drabbade och som lever i vårt land i dag – de är så många som uppemot hundra tusen – och alla andra som under alla år kämpat för ett erkännande av detta folkmord ska få uppleva att det går i uppfyllelse i vår kammare i dag. Jag vill rikta speciell uppmärksamhet mot de överlevande och anhöriga som i dag sitter på riksdagens läktare och tacka för att de har gjort sig mödan och kommit hit i dag. Tack ska ni ha!
I tidningen Dagen var det i dag en artikel om en kvinna som man tror är ungefär 100 år. Hon heter Feride Rhawi, och hon säger att hon var ungefär fem år när hennes mamma mördades under folkmordet. Än i dag undrar Feride Rhawi varför det hände. Hon berättar vad som hände, hur hon gick med sina syskon och hur de flydde. Hon säger att de sökte sig till en kyrka, för deras enda hopp var tilliten till Gud. Det var sista gången hon såg sin mamma, och minnet av denna flykt är svagt.
Hon avslutar med att säga att hennes sista önskan i livet – denna kvinna är 100 år – är att vi erkänner det hon har sett och upplevt. Jag känner igen precis dessa ord från överlevande från Förintelsen, och jag tror att det är viktigt att man som överlevande får just erkännandet att ens historia är sann och bekräftad. Därför kommer jag i dag att rösta för ett erkännande av folkmordet, och jag hoppas att det på det sättet blir en försoningsprocess och att vi kommer att uppleva ett närmande till denna tragedi.
Jag yrkar alltså bifall till reservation 5.
I detta anförande instämde Gulan Avci och Agneta Berliner (båda fp).
