Detta är i ett mångkulturellt samhälle ett helt oacceptabelt förhållningssätt till religionen, som är en av de viktigaste identitetsskapande faktorerna i människans liv. I ett samhälle som vill värna mångfald måste barn och ungdomar i stället lära sig att umgås med religion på ett otvunget, kritiskt och konstruktivt sätt. Då måste man få uppleva levande, konstruktiv, religion.
Det är tydligt att det tolkningssammanhang där Skolverket placerar in själva fenomenet religion är ett sammanhang där religionen betraktas som något farligt. I inledningstexten på verkets egen hemsida presenteras resonemanget med inledningsorden ”Föräldrarna ska känna sig trygga i att barnen inte blir påverkade i någon trosriktning”. Påverkan i annan riktning än majoritetssamhället skapar alltså otrygghet. Detta resonemang har sin grund i en modernistisk föreställning om religionen som ett passerat stadium i mänsklighetens utveckling, som inte har en plats i dagens samhälle: religion i sig är mot utvecklingen. Det står naturligtvis var och en fritt att hysa denna ålderdomliga uppfattning om religion, men i ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle måste man lyfta sig ur sina egna fördomar. Religionen är en dynamisk kraft, på gott och ont, i samhälle och värld, och den som ska lära sig navigera i livet som det ser ut i dag måste ha förmågan att hantera detta, både när det gäller religionens goda och onda sidor.
Att staten är sekulär, vilket nog de flesta i Sverige uppskattar, innebär inte att samhället är det. Det kan inte vara statens uppgift att osynliggöra religionen och kollektivt misstänkliggöra den. Skolverket ställer sig inte neutrala, vilket man försöker påskina, utan tar här aktiva steg för att befrämja sekularism, vilket i praktiken är en annan religion. Det är en modernistisk fördom att man kan skapa ett religionsfritt samhälle. Sekularismen är lika mycket religion. Att tolka livet och medvetet utelämna Gud är inte ett mindre religiöst förhållningssätt än att räkna med Gud. Det är ett annat religiöst förhållningssätt.
Det bästa skyddet mot dålig religion är inte frånvaro av religion utan förmåga att på ett moget sätt umgås med religion, vare sig man är utövare eller inte. Då kan man inte behandla religion som teoretiska ideologier som man distanserat berättar om. Religion är så mycket mer, det är sång och musik, skratt och gråt, berättelser och anekdoter, historia och tolkning, färg och form. När jag möter unga kristna ger de inte sällan uttryck för att de blir just misstänkliggjorda i skolan. Här behövs en ny hållning från Skolverket.
Skolverket framställer förbudet som en oundviklig konsekvens av lagen. Riktigt så enkelt är det dock inte. Grunden finns i åtskillnaden mellan utbildning och undervisning i skollagen (1 kap 3§), där utbildning definieras som ”den verksamhet inom vilken undervisning sker utifrån bestämda mål” medan undervisning definieras som ”sådana målstyrda processer som under ledning av lärare eller förskollärare syftar till utveckling och lärande genom inhämtande och utvecklande av kunskaper och värden”. Utbildning är alltså ett vidare begrepp och omfattar också till exempel raster, utflykter, skolmåltider etc. Befrielse från deltagande kan ges för det som kallas undervisning men inte för det som kallas utbildning.
Riktlinjerna säger att adventssamlingar anses som utbildning och inte som undervisning vilket gör att det inte går att ge ledigt för dem, något som vore möjligt om det vore undervisning. Det är dock Skolverket själva som gör tolkningen att en adventssamling faller inom kategorin ”utbildning” (Vägledningen, s 5-6). Detta gör att verket kan välja att förbjuda religiösa inslag. Det är dock fullt möjligt att klassa en adventssamling som undervisning och därmed tillåta religiösa inslag. Om det är undervisning går det nämligen att bevilja befrielse för den elev som av något skäl inte vill delta. Skolverket gör ett val i sin tolkning, men väljer att presentera den som tvingande lagstiftning och redogör inte för att det faktiskt finns alternativa betraktelsesätt.
Att skolavslutningar är ”utbildning”, enligt ovanstående definition, är säkert inget att säga om. Men att adventssamlingar skulle vara det är helt obegripligt. Det finns inte något advent att berätta om utan religion, så ett besök på en adventssamling är per definition ett besök på en religiös samling. Alltså bör det bearbetas inom ”målstyrda processer som under ledning av lärare eller förskollärare syftar till utveckling och lärande genom inhämtande och utvecklande av kunskaper och värden”. Helt enligt skollagen. Det märkliga är att Skolverket inte visar på denna möjlighet utan i stället väljer vägen att utsätta rektorer och kyrka för påtryckningar i syfte att skapa ett nytt, ”sekulärt” advent. Kanske är det omedvetet, men detta blir i varje fall praxiseffekten i den lokala verklighet där skola, kyrka, elever, föräldrar och allmänhet försöker bygga ett gott samhälle med respekt och glädje över våra olika perspektiv på livet.
Det är obegripligt att man inte ska kunna gå på studiebesök i religiösa miljöer och få möta levande religionsutövning på samma sätt som man går på studiebesök i andra sammanhang. Bra religion håller för granskning, och den blir bättre av granskning. Dålig religion måste utsättas för kritik. Båda möjligheterna missar man när man i förväg omöjliggör kontakten med denna viktiga del av samhället. Om nu Skolverket svarar att detta är möjligt med gällande lagstiftning, varför har då adventssamlingarna plötsligt blivit så problematiska? Det kan inte vara kyrkans uppgift att skapa sekulära adventssamlingar. Däremot är det skolans uppgift att skapa goda undervisningsstrukturer kring de besök i kyrka, moské synagoga etc som man behöver göra för att ge barn och unga en bred bild av religionen i dagens samhälle.
Det är att ha mycket låga tankar om barn, ungdomar och lärare om man tror att de inte förmår vistas i samma rum som människor som ber och skilja detta från att själv vara tvingad in i religionsutövning. Varför skulle inte barn, unga och lärare i samtal efter en adventssamling ”med religiösa inslag” kunna förhålla sig självständigt, kritiskt och konstruktivt till det man fått uppleva när man förväntas göra det i andra sammanhang och när det är just detta som både utbildning och undervisning syftar till? Snarare ger väl erfarenhet av religionsutövning goda underlag för samtal och studier i skolan.
Skolverket hänvisar till lagstiftningen. Min fråga vänder sig nu till lagstiftaren: är Skolverkets tolkningar av lagstiftningens andemening korrekt, och vad vill Skolverkets uppdragsgivare göra åt den underliggande tonen i Skolverkets överväganden att religion är något som barn och ungdomar behöver skyddas från?
Martin Modéus, biskop i Linköpings stift
