"Israels premiärminister Binyamin Netanyahu
träffade igår USA:s president Barack Obama i Vita Huset. Mötet föregicks av
publiceringen av en mycket
uppmärksammad intervju med Obama av journalisten Jeffrey Goldberg, i vilken
USA:s president bland annat riktade mycket skarp kritik mot Israels ”agressiva
byggande av bosättningar” på Västbanken. Mellanösternexperter världen över satt
som på nålar när Obama och Netanyahu sedan möttes ansikte mot ansikte igår:
skulle Obama anta samma hårda linje som i intervjun? Skulle Netanyahu gå till
motangrepp? Det blev emellertid inte något av den förväntade konfrontationen,
eftersom händelseutvecklingen i Ukraina snabbt har försatt USA på
kollisionskurs med Ryssland. Detta tycks ha fått Obama att tänka om (intervjun
med Jeffrey Goldberg gjordes i torsdags, dvs. innan krisen i Ukraina drastiskt
förvärrades genom Rysslands militära intervention) och välja att under rådande
kritiska omständigheter inte riskera att försämra relationerna med Israel.
Under den gemensamma presskonferensen igår kväll nämnde Obama inte ordet
”bosättningar” en enda gång.
USA:s officiella ståndpunkt i frågan om Israels
bosättningar är att de är illegitima, ett medvetet ordval som det kan vara värt
för oss att titta närmare på eftersom många i den svenska debatten, exempelvis
Svenska Kyrkan ofta påstår att Israels bosättningar är olagliga. USA hävdar
alltså inte att bosättningarna är olagliga. Däremot används ordet
illegitima för att beskriva dem, liksom en mängd andra formuleringar
(ohjälpsamma, provokativa, ett hinder för fred osv.) som är kritiska men som
håller sig på säkert avstånd från den otvetydiga beskrivningen olagliga. För
att vara olagliga måste bosättningarna nämligen entydigt strida mot någon lag,
men en sådan lag finns helt enkelt inte.
Argumentet som oftast anförs när Israels
bosättningar kallas för olagliga är att de strider mot folkrätten. Specifikt
anförs den 6:e paragrafen i Fjärde Genèvekonventionens 49:e artikel:
”Ockupationsmakten får inte deportera eller överföra delar av sin
civilbefolkning till det område som den ockuperar.” I Internationella Röda
Korsets kommentar till detta stycke fastslås emellertid att syftet med artikeln
är att förhindra en upprepning av de metoder som tillämpades av Nazityskland
under Andra världskriget, som tvångsförflyttade stora delar av sin egen
befolkning österut. Befolkningen på Israels bosättningar har flyttat dit helt
frivilligt. Ett antal folkrättsexperter menar därför att Fjärde
Genèvekonventionens 49:e artikel vantolkas när den anförs som ett argument mot
Israels bosättningar. Julius Stone, som fram till sin död 1985 var professor i
folkrätt vid University of California, sammanfattade saken så här: ”Man
ignorerar alltså det övergripande syftet med artikel 49, vilken bland annat är
menad att skydda befolkningen i Staten Israel från att förflyttas mot sin vilja
till det ockuperade området, och försöker istället att tolka den som att den
ålägger Israels regering skyldigheten att förhindra judar från att frivilligt
att bosätta sig i området.” En sådan tolkning vore ”en ironi som gränsar till
absurditet”: en lag som syftade till att förhindra en upprepning av nazisternas
folkmordspolitik påstås ålägga Israel skyldigheten att bevara Västbanken judenrein.
”Sunt förnuft, liksom artikelns korrekta historiska och funktionella sammanhang
utesluter en sådan tyrannisk tolkning av artikel 49(6),” menade Stone.
Till detta bör tilläggas en inte helt obetydligt
detalj som ofta helt glöms bort (eller till och med medvetet ignoreras) i den
svenska debatten, nämligen Västbankens unika juridiska status. Israel erövrade
området från Jordanien 1967, men Jordanien gör sedan 1988 inte längre anspråk
på det (Jordaniens kontroll över Västbanken erkändes för övrigt aldrig av
värdssamfundet). Folkrättsexperten Eugene V. Rostow, som även var USA:s vice
utrikesminister under Lyndon B. Johnson menade därför att Västbanken bör
betraktas som ”oallokerat territorium”. Israel är alltså inte en
ockupationsmakt, utan en av de två parter som gör anspråk på området. För att
logiskt hävda att Israel är en ockupationsmakt måste man nämligen kunna
specificera vilket land som ockuperas, men detta är alltså inte möjligt
eftersom inget land gör anspråk på området som Israel ”ockuperar”.
På den här punkten har den svenska debatten
infekterats av en rejäl dos overklighet, eftersom Västbanken ofta
slentrianmässigt kallas för ”ockuperat palestinskt territorium”. Svenska Kyrkan
använder sig exempelvis konsekvent av denna benämning. Här kan det vara på sin
plats att påminna sig om vad USA:s utrikesminister Madeleine Albright sa i
frågan 1994: ”Vi stöder helt enkelt inte beskrivningen av de områden som
ockuperades av Israel i kriget 1967 som ‘ockuperat palestinsk territorium’. Min
regering är av åsikten att denna formulering kan uppfattas som att den
indikerar suveränitet, när både Israel och PLO har enats om att frågan måste
avgöras i förhandlingar om den slutgiltiga statusen för territorierna.” Svenska
Kyrkan tycks alltså ha missat att Israel och PLO 1993 kom överens om att avgöra
alla sina åsiktsskiljaktigheter (däribland Västbankens status) i
fredsförhandlingar. Det är ju en sak om Svenska Kyrkan tycker att Västbanken bör
tillhöra palestinierna, men det råder ju en viss skillnad mellan bör
och är, vilket jag dagligen upprepar för min tvåårige son.
Anledningen till att jag citerar USA:s positioner
och resonemangen bakom dessa positioner är för att USA i dagsläget är det enda
landet som har lyckats vinna både Israels och det palestinska ledarskapets
förtroende. Detta förtroende har man vunnit just genom att anta diplomatiska
positioner som båda sidor i stora drag uppfattar som opartiska. Detta kräver en
behärskad terminologi som grundar sig i historiska faktum och juridiskt
bindande dokument, liksom en massa annat tröttsamt dravel som Svenska Kyrkan
varken har tålamod eller en intellektuell kapacitet att ägna sig åt."
