Sverige Saknar som ett av endast två länder i Europa lagstiftat skydd för samvetsfrihet. För att stärka grundläggande mänskliga fri- och rättigheter är det nu hög tid även för vårt land att sluta vara europas svarta får, och införa samvetsfrihet i vården.
Samvetsfrihet är ett sätt att visa respekt
för individen. Varje människa har rätt att tänka
och uttrycka sig fritt,
samt att respekteras för sin åsikt och religiösa
övertygelse. Detta är
grundbultar i de mänskliga fri- och rättigheterna.
Samvetsfrihet innebär rätten att vägra utföra en arbetsuppgift med
hänvisning till samvetsskäl. Exempel där samvetsbetänkligheter kan förekomma är vissa verksamheter i livets början och i livets slut. Det kan röra sig om abort och om området kring handhavandet av mänskliga embryon. I flera länder är dödshjälp tillåtet, och i ytterligare länder är frågan under utredning varför dödshjälp också är relevant i sammanhanget. Det kan även handla
om djurförsök eller att transplantera djurorgan till människor.
Den svenska riksdagsmajoriteten har länge ansett att det inte är
nödvändigt att lagstadga rätten att avstå från en arbetsuppgift. Man har
hävdat att personer med samvetsbetänkligheter bör söka sig till andra
yrken. Samvetsfrihetens motståndare har också hänvisat till att låta
arbetsplatser arbeta fram individuella lösningar. Verkligheten ger dock i
praktiken ytterst sällan möjlighet till sådana lösningar.
I ett av Läkartidningens senaste nummer refereras till en svensk studie
som visar att existentiella tankar om livet och döden är vanliga även
bland vårdpersonal. Studien visade att närmare var femte gynekolog hade
funderat på att byta arbete på grund av aborterna, och närmare 75 procent
hade upplevt osäkerhet i samband med kirurgiska eller sena aborter. I en
doktorsavhandling av Meta Lindström 2007 tillfrågades 224 gynekologer om
möjligheten att av samvetsskäl slippa delta i abortverksamheten. 64% av de
manliga och 46% av de kvinnliga gynekologerna ansåg att ”det är rätt att
gynekologer innehar rätten att av personliga skäl vägra medverka vid
aborter”.
1995 inkorporerades Europakonventionen i svensk rätt. Den ger var och en
rätt till bland annat samvetsfrihet. Artikel 18 i FN:s allmänna förklaring
om de mänskliga rättigheterna slår fast samma sak.
Trots detta har svenska politiker ändå valt att gå i motsatt riktning.
Europarådets parlament behandlade 2010 en motion av riksdagsledamoten
Carina Hägg, där hon krävde en stark begränsning av samvetsgrundad vägran
att utföra vård. Motionen innehöll förslag om ett register dit
vårdpersonal med samvetsbetänkligheter skulle rapporteras, och den syftade
i synnerhet på rätten att få abort utförd.
Europarådet gick dock emot motionen och hävdade vårdpersonalens rätt till
samvetsfrihet. I resolutionen slås fast att ingen person, sjukhus eller
institution ska tvingas att utföra eller medverka till abort, dödshjälp
eller någon handling som kan orsaka döden för ett mänskligt foster eller
embryo. Resolutionen betonade att ingen ska diskrimineras om man vägrar
att medverka till något av detta, samt att medlemsstaterna dels ska
försäkra tillgången till vård och hälsa och dels upprätthålla respekten
för tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet för vårdpersonalen.
Europarådet föreslog även i resolutionen att medlemsstaterna tar fram
sakliga och klara riktlinjer som garanterar samvetsfriheten.
Skyddet för de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna ska vara
starkt. Sverige bör därför ännu tydligare ge varje människa
förutsättningar att även inom arbetslivet bli respekterad för sin etiska
eller religiösa övertygelse. Utan detta finns det risk för att
Europadomstolen anser att Sverige har förvägrat sina medborgare
fundamentala rättigheter.
Det är nu hög tid att också i Sverige öka respekten för individen och
införa samvetsfrihet i grundlagens rättighetskatalog, och att regeringen
utreder hur en samvetsklausul kan införas inom hälso- och sjukvården samt
högskoleutbildningen.
Annelie Enochson, riksdagsledamot
Anders Löfström, med dr, leg läkare
Anne-Berit Ekström, med dr, överläkare
grundbultar i de mänskliga fri- och rättigheterna.
Samvetsfrihet innebär rätten att vägra utföra en arbetsuppgift med
hänvisning till samvetsskäl. Exempel där samvetsbetänkligheter kan förekomma är vissa verksamheter i livets början och i livets slut. Det kan röra sig om abort och om området kring handhavandet av mänskliga embryon. I flera länder är dödshjälp tillåtet, och i ytterligare länder är frågan under utredning varför dödshjälp också är relevant i sammanhanget. Det kan även handla
om djurförsök eller att transplantera djurorgan till människor.
Den svenska riksdagsmajoriteten har länge ansett att det inte är
nödvändigt att lagstadga rätten att avstå från en arbetsuppgift. Man har
hävdat att personer med samvetsbetänkligheter bör söka sig till andra
yrken. Samvetsfrihetens motståndare har också hänvisat till att låta
arbetsplatser arbeta fram individuella lösningar. Verkligheten ger dock i
praktiken ytterst sällan möjlighet till sådana lösningar.
I ett av Läkartidningens senaste nummer refereras till en svensk studie
som visar att existentiella tankar om livet och döden är vanliga även
bland vårdpersonal. Studien visade att närmare var femte gynekolog hade
funderat på att byta arbete på grund av aborterna, och närmare 75 procent
hade upplevt osäkerhet i samband med kirurgiska eller sena aborter. I en
doktorsavhandling av Meta Lindström 2007 tillfrågades 224 gynekologer om
möjligheten att av samvetsskäl slippa delta i abortverksamheten. 64% av de
manliga och 46% av de kvinnliga gynekologerna ansåg att ”det är rätt att
gynekologer innehar rätten att av personliga skäl vägra medverka vid
aborter”.
1995 inkorporerades Europakonventionen i svensk rätt. Den ger var och en
rätt till bland annat samvetsfrihet. Artikel 18 i FN:s allmänna förklaring
om de mänskliga rättigheterna slår fast samma sak.
Trots detta har svenska politiker ändå valt att gå i motsatt riktning.
Europarådets parlament behandlade 2010 en motion av riksdagsledamoten
Carina Hägg, där hon krävde en stark begränsning av samvetsgrundad vägran
att utföra vård. Motionen innehöll förslag om ett register dit
vårdpersonal med samvetsbetänkligheter skulle rapporteras, och den syftade
i synnerhet på rätten att få abort utförd.
Europarådet gick dock emot motionen och hävdade vårdpersonalens rätt till
samvetsfrihet. I resolutionen slås fast att ingen person, sjukhus eller
institution ska tvingas att utföra eller medverka till abort, dödshjälp
eller någon handling som kan orsaka döden för ett mänskligt foster eller
embryo. Resolutionen betonade att ingen ska diskrimineras om man vägrar
att medverka till något av detta, samt att medlemsstaterna dels ska
försäkra tillgången till vård och hälsa och dels upprätthålla respekten
för tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet för vårdpersonalen.
Europarådet föreslog även i resolutionen att medlemsstaterna tar fram
sakliga och klara riktlinjer som garanterar samvetsfriheten.
Skyddet för de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna ska vara
starkt. Sverige bör därför ännu tydligare ge varje människa
förutsättningar att även inom arbetslivet bli respekterad för sin etiska
eller religiösa övertygelse. Utan detta finns det risk för att
Europadomstolen anser att Sverige har förvägrat sina medborgare
fundamentala rättigheter.
Det är nu hög tid att också i Sverige öka respekten för individen och
införa samvetsfrihet i grundlagens rättighetskatalog, och att regeringen
utreder hur en samvetsklausul kan införas inom hälso- och sjukvården samt
högskoleutbildningen.
Annelie Enochson, riksdagsledamot
Anders Löfström, med dr, leg läkare
Anne-Berit Ekström, med dr, överläkare
