På grund av den nya skollagen från 2011 hindras föräldrar att hemundervisa sina barn såvida inte synnerliga skäl föreligger. Några familjer har därför flyttat till Åland, några till Danmark och minst en familj till Kanada respektive Frankrike. Detta är mycket beklagligt!
I oktober meddelade kammarrätten i Göteborg att en ortodox judisk familj får hemundervisa sina barn och nu har stadsdelsnämnden i Majorna-Linné överklagat beslutet till Högsta förvaltningsdomstolen.
Sverige har den absolut lägsta andelen hemundervisade barn av alla länder där hemundervisning är tillåtet. Den nya svenska skollagen från 2011 innebär att föräldrar måste kunna uppvisa ”synnerliga skäl” för att få hemskola sina barn. Den nya skollagen begränsar kommunernas möjlighet att ge tillstånd för hemundervisning som redan tidigare präglades av att kommunerna tillämpat möjligheten restriktivt.
Vi anser inte att den skärpning som gjordes genom den nya skollagen är förenlig med föräldrarnas rätt att uppfostra sina barn. Det strider mot internationella konventioner och deklarationer som anger att föräldrarna ska kunna välja utbildning åt sina barn. Hemundervisningen ska följa svenska skolplanen, det ska finnas krav på att familjer som hemundervisar har kontakt med en skola, att barnen gör nationella prov samt att betyg sätts av den skola man har kontakt med. Om dessa regler följs ser vi inga hinder för att föräldrar bedriver hemundervisning om de anser det som den bästa skolformen. Möjligheten till hemundervisning borde uppmuntras och inte motarbetas från statens och kommuners sida.
Hemundervisning omskrivs i flera internationella konventioner och deklarationer. I FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna artikel 26 anges att ”rätten att välja utbildning för barnen tillkommer i första hand deras föräldrar.” Likaså står det i artikel 2 i tilläggsprotokollet till Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter att ”vid utövandet av den verksamhet som staten kan ta på sig i fråga om utbildning och undervisning skall staten respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.”
Att Sverige endast tillåter hemundervisning vid synnerliga skäl strider mot internationella konventioner. Hemundervisning är tillåtet i större delen av den demokratiska världen. I USA hemundervisas cirka 2 miljoner barn och cirka 100 000 i England. I USA finns möjligheten till undervisning upp till universitetsnivå och hemskolade studenter rekryteras medvetet till elituniversiteten. I USA anses variationen av pedagogik, ämnesval och inriktning vara en självklar del av ett pluralistiskt samhälle. Tyvärr är situationen i Sverige det motsatta då engagerade föräldrar som hemundervisar döms till dagsböter.
I en studie av Lawrence Rudner vid University of Maryland 1998 som omfattade 20 760 hemundervisade barn, visades ett konsekvent högre resultat bland hemskolade elever i jämförelse med genomsnittet vid offentliga och privata skolor. Studien visade även att lågutbildade föräldrar lyckades bättre med att hemutbilda sina barn än vad skolan lyckades med barn från samma bakgrund. Eleverna som hemundervisats tycks också vara betydligt mer involverade i föreningsliv och socialt arbete samt vara nöjdare med livet (Neo nr 4 2011). Att barn som hemskolas skulle få en sämre skolgång, lägre kunskapsnivå eller begränsat socialt umgänge stämmer inte.
Det är mycket beklagligt att möjligheten till hemundervisning i dag är så pass snäv att familjer emigrerar. Sverige borde tillåta hemundervisning i större utsträckning och samhället bör på alla tänkbara sätt uppmuntra föräldrar som vill ta ett större ansvar för sina barn. Vi anser att hemundervisning är en grundläggande rättighetsfråga och det är viktigt att möjligheten finns i Sverige. Därför bör skollagen ändras så att den tydligare tillåter hemundervisning i enlighet med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och Europakonventionen.

Annelie Enochson (KD), riksdagsledamot, Tuve Skånberg (KD), riksdagsledamot, Magnus Göransson, barnläkare, Mats Tunehag, Advocates International.

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet