Brist på samvetsömma i Sverige!

I veckan tidning av Hemmets Vän fanns denna ledare som jag gärna vill dela med mig till er som läser min blogg...klarspråk! Läs nedan:

Brist på samvetsfrihet

Ledare Publicerad: 2014-01-30 16:21
I Sverige ska man förhärda sig, ta på sig pansaret och köra på. Sverige är inget land för samvetsömma längre. Om man av samvetsskäl inte kan tänka sig att medverka till eller utföra aborter förlorar man jobbet. Det är i alla fall Ellinor Grimmarks erfarenhet. Hon hade gjort sin praktik på Eksjösjukhuset och var lovad sommarvikariat och fortsatt jobb. Men när hon förklarade att hon inte kunde utföra aborter av samvetsskäl nekade Höglandssjukhusets ledning henne fortsatt praktik och anställning.

Det står nu klart att riksdagens beslut 2013, att sätta sig över Europarådets resolution om samvetsfrihet nu också praktiseras ute i ”verkligheten”. Det väcker frågor på flera olika plan. Vem diskriminerar vem, om samvetsfrihet inte respekteras? Vad skulle hända om samvetsfrihet i denna fråga spillde över på andra frågor exempelvis krav på militärtjänstgöring, att bära vapen eller om Sverige införde dödshjälp?

Att detta är en besvärlig fråga inte bara för riksdagen utan också för det parti som står på kristen värdegrund, Kristdemokraterna, är naturligt. Riksdagsledamoten Annelie Enochson drev förra året tillsammans med barnläkarna Anna Aronsson och Magnus Göransson idén om samvetsklausul inom svensk sjukvård och högskoleutbildning i syfte att införliva samvetsfriheten i grundlagen. Men det gick inte. Hennes egen partistyrelse sa nej. Annelie Enochson ”fattar ingenting” och undrar vem som ska driva dessa frågor om inte Kristdemokraterna gör det, förmodligen bara Sverigedemokraterna.
Samvetsfrihet handlar inte bara om aborter. Det är ingen marginell fråga. Annelie Enochson har rätt, det här handlar om mycket mer. Talar vi om mänskliga fri- och rättigheter måste också samvetsfriheten vägas in. I FN:s deklaration om mänskliga rättigheter heter det att: ”Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet” (artikel 18). Vad menar svenska politiker när man ifrågasätter dessa rättigheter och struntar i deklarationerna man skrivit på?

Om vi töjer på vårt samvete, vad blir kvar då? Och vad kommer sedan? Är det inte just samvetet som gör människan mänsklig, som skiljer henne från djuren? Är det inte just bristen på samvete som orsakat så många krig och våldsamheter människor emellan. Nej, i fråga om liv eller död måste samvetet stå över lagen. Samvetet måste respekteras.

För Ellinor Grimmark har detta fått konsekvenser. Hon har inte bara förlorat jobbet, hon har också bestämt sig för att pröva svensk lagstiftning. David mot Goliat. En enda människa mot en hel stat. Veckan som kommer avgörs utgången. Förhoppningsvis vinner David eller är Sverige inte längre ett land för samvetsömma?

Hemmets vän 30 januari 2014

Idag är det Förintelsens minnesdag - kom ihåg!

Idag är det åminnelsedagen för Förintelsen . En dag som vi alla bör uppmärksamma på något sätt så att detta inte händer igen. Idag aktuellare än någonsin med den ökande antisemitismen.

Nedan finns en text från en svensk israel boende i Israel och som han skrivit idag. 

"Idag uppmärksammar över 60 länder världen över den internationella minnesdagen för Förintelsens offer. Minnesdagen instiftades 2005 genom en resolution i FN:s generalförsamling. Datumet, den 27 januari, valdes eftersom koncentrations- och förintelselägret Auschwitz-Birkenau befriades av den Röda armén på detta datum 1945.

I Israel har man sedan 1953 uppmärksammat den så kallade Minnesdagen för Förintelsen och och hjältemodet på den 27 dagen i månaden Nisan, som infaller i april eller maj. Detta datum valdes för att koppla minnesdagen till upproret i Warsawa-ghettot 1943. Under Staten Israels första år uppfattades det som viktigt att betona att inte alla Förintelsens offer gick “likt lamm som förs bort till slakt” (Jesaja 53:7). Det fanns exempel på hjältemod, på judar som gjorde väpnat motstånd, trots att det var hopplöst.

Den israeliska minnesdagen skulle kanske kunna karaktäriseras som mer av en inre israelisk angelägenhet, medan den internationella minnesdagen fokuserar på de universiella lärdommar som bör dras av Förintelsen. Från ett israeliskt perspektiv var Förintelsen det yttersta beviset på att det judiska folket behöver ett eget land och ett eget försvar. Det internationella samfundet betonar istället behovet av att fostra tolerans och bekämpa främlingsfientlighet. De olika perspektiven står inte nödvändigtvis i motsättning till varandra, men de utgör kanske en del av förklaringen till varför minnet av Förintelsen uppmärksammas på olika datum i Israel och resten av världen.

Med anledning av den internationella minnesdagen för Förintelsens offer landade imorse en stor israelisk delegation i Polen. Gruppen omfattade 60 knessetledamöter och ytterligare mer än 250 dignitärer, däribland den ashkenaziske chefsrabbinen David Lau och HD-domaren Elyakim Rubinstein. Under dagen kommer delelgationen att besöka Auschwitz-Birkenau, där en minnesceremoni kommer att hållas tillsammans med polska parlamentsledamöter. Därefter kommer de folkvalda representanterna från Israel och Polen att hålla en speciell interparlamentarisk session tillsammans med representanter från bland annat USA och Kanada.

Beslutet att förlägga en knessetsession till Auschwitz har emellertid mött motstånd från vissa håll i Israel. Knessetledamoten Moshe Feiglin (Likud) var en av de politiker som aktivt valde att inte resa till Polen för att delta i dagens symboliska evenemang. “Jag tvivlar inte på att det finns en viss erfarenhet, vid ingången till krematorierna, som bara kan upplevas där,” förklarar han. Han menar dock att något mycket viktigare går förlorat när man gör minnet till ett museum. Minnet ska istället vara “något levande som är verksamt inom dig, som påverkar ditt liv och din relation till nationen som mördade dig,” förklarar han. Genom att resa till Polen fritar man det polska folket från ansvar. “Man förmedlar budskapet att det som hände tillhör en annan värld, en som inte längre existerar. Det finns ingen koppling till här och nu. Nu litar jag på det polska folket, nu lever vi i en ny moralisk verklighet. De är inte ansvariga.”

Moshe Feiglins ord kan tyckas hårda, men de representerar ett perspektiv som fortfarande är mycket starkt bland många judar i Israel. Förintelsen gör sig påmind varje dag i Israel, i allt från inrikespolitiska överväganden och i utrikespolitiska beslut till vardagligt småprat. “Hela min mammas familj mördades av tyskarna,” kan någon säga i förbigående, som en bisats i en mening som handlar om något annat. Minnet är personligt, intimt och ovedersägligt, en ständigt närvarande inre röst som påminner om vem man är, var man kommer ifrån och varför man är här. Denna sorts åminnelse har en tydlig funktion, vilken enligt Moshe Feiglin inte kan sägas om dagens omfattande evenemang i Auschwitz-Birkenau."

Paul Widen

Efrat

Tack för klarspråket Lars Adaktusson!

I gårdagens DN skriver Lars Adaktusson om de förföljda kristna i världen. ÄNTLIGEN någon som skriver i klarspråk om den allvarliga i situationen för kristna runt om i världen.

Tack Lars - du har mitt kryss i EU valet!

Här nedan kommer hans artikel:

”De allra flesta som förföljs för sin religion är kristna”

                                  

Dystra rapporter om blodiga självmordsattentat mot kyrkor eller kristna som mördas av fanatiska jihadister blir allt fler. En stor del av världens flyktingar lämnar i dag sina hemländer av det enda skälet att de är utsatta för förföljelse på grund av sin kristna tro.
Enligt International Society for Human Rights drabbar 80 procent av all religiös förföljelse i dag troende kristna. Det handlar därmed om den mest förföljda religiösa gruppen i världen. Var elfte minut, sju dagar i veckan, 365 dagar om året, dödas en person till följd av sin kristna tro. I 139 av världens länder förnekas sammanlagt tvåhundra miljoner kristna den religionsfrihet som garanteras i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Att förföljelsen är global och mycket omfattande framgår av en lista över världens farligaste länder för kristna som just publicerats av den internationella hjälporganisationen Open Doors.
Högst upp i förteckningen finns kommunistiska Nordkorea där 70.000 kristna lever i arbetsläger. Av dessa finns 6.000 i fängelse nummer 15 där utvalda fångar varje söndag förs ut till en plats där de genom misshandel och tortyr tvingas avsvära sig sin tro. Många av fångarna överlever inte.
Ett annat av de verkligt farliga länderna för kristna är Somalia. Där har den terrorstämplade islamistiska gruppen al-Shabaab gjort troende kristna till direkta måltavlor. Ett av vittnesmålen till Open Doors beskriver situationen:
“I Somalia kan en kristen inte lita på någon. Ett brustet förtroende och du förlorar bokstavligen ditt huvud”.
Situationen i Nordkorea och Somalia illustrerar det faktum att motiv och verktyg för förföljelsen skiftar. Exemplen från verkligheten är skrämmande:
I Nigeria är islamistgruppen Boko Haram sedan 2009 ansvarig för 3.000 mord på troende. I Burma har kristna utsatts för direkta bombningar av regeringens flygvapen. I Mali, Tanzania, Etiopien och Niger har shariadomstolar etablerats med rättskipning som konsekvent diskriminerar kristna.
I Pakistan dödades förra året 120 personer i ett självmordsattentat mot en kyrka i staden Peshawar. Enligt människorättsorganisationen Human Rights Watch är Pakistan ett av de farligaste länderna för kristna, delvis beroende på att en stor del av förföljelsen sanktioneras av statsapparaten.
Även i Indien är situationen allvarlig. En av de mest våldsamma antikristna pogromerna hittills genomfördes 2008 av indiska hinduradikaler – en rad olika upplopp ledde till att 500 kristna mördades. Många av offren hackades till döds med machetes, tusentals skadades allvarligt och 50.000 människor förlorade sina hem. Nästan 300 kyrkor och kapell förstördes.
Vid sidan av länderna i Sydasien och Afrika söder om Sahara är situationen svårast i Mellanöstern – i vissa områden talas om en religiös rensning. På senare år har förföljelsen ökat vilket medfört att några av världens äldsta kristna församlingar är på väg att helt försvinna.
I Irak har den kristna befolkningen sjunkit från 1,2 miljoner i början av 1990-talet till 330.000 i dag. I Syrien har kristna hamnat i kläm mellan parterna i det pågående inbördeskriget och tusentals är på flykt. I Egypten lever den koptiska kyrkan under svåra omständigheter, på senare tid har kristna utsatts för självmordsattentat samtidigt som månghundraåriga kyrkor förstörts.
Ytterligare ett dystert exempel är Saudiarabien där konversion med företrädare för någon annan religion än islam är förenat med dödsstraff. Aktivt kristna lever i en tillvaro där spöstraff, deportering och tortyr är ständiga hot.
Förteckningen över länder där troende förföljs är skakande, men den ställer också frågan på sin spets om Europas ansvar. Trots att majoriteten av världens kristna lever i fattigdom och befinner sig längst ner i samhällshierarkin har bilden av kristendomen under lång tid präglats av idylliska landsbygdskyrkor och vackra kontinentaleuropeiska katedraler.
Förutfattade meningar och fördomar har lett till en situation där förföljelsen av kristna kunnat fortgå utan att Europeiska unionen agerat. I kombination med en allmän ovilja att specifikt lyfta fram kristna som utsatt grupp i världen, vilket inte sällan baseras på en rädsla att osynliggöra andra gruppers lidanden, har läget förvärrats.
Dessvärre tycks frågan fortfarande vara lågt prioriterad i EU-sammanhang. I samband med ett bombattentat mot en koptisk kyrka för tre år sedan krävde flera europeiska regeringar att solidaritet med offren skulle uttryckas. Men när ministerrådet skulle enas om en gemensam resolution vägrade EU:s höga representant Catherine Ashton att över huvud taget göra några referenser till kristna i texten.
EU liksom den svenska regeringen måste nu inse att det inte råder någon konflikt mellan att stå upp för religionsfrihet för alla och att på allvar rikta fokus mot den religiösa förföljelse som i dag till 80 procent drabbar kristna. Kraftfulla åtgärder och riktade sanktioner måste övervägas mot de länder som kränker religionsfriheten. EU måste sätta press på länder som uppmuntrar eller tillåter förföljelse av kristna genom att koppla bistånd till religionsfrihet. Samtidigt bör medlemsländerna enas om ett gemensamt asylsystem för människor som flyr undan religiös förföljelse. Särskild hänsyn bör i detta avseende riktas till konvertiter.
Förföljelsen av kristna är, för att citera Storbritanniens muslimska civilminister Sayeeda Warsi, en global kris och förpliktigar oss till engagemang. Inte på grund av att det är kristna som förföljs, inte trots att det är kristna som förföljs, utan för att det är medmänniskor som förföljs.

Lars Adaktusson (KD), kandidat till EU-parlamentet.

Tvåstatslösning...?

Den här hittade jag på en blogg idag och kan man onekligen ställa sig frågan. Men det är väl höjden av opolitiskt korrekthet i dagens Sverige eller....?

En färd börjar med det första steget...

Building bridges
to a better tomorrow -
by seeing tomorrow today!

Varit på årsmöte i Budapest under helgen med First Step Forum som är en vision baserad grupp bestående av fd premiärministrar, fd. ministrar, parlamentsledamöter, journalister och investerare. First Step Forum vill vara de första att se, de första att förstå och de första att agera i potentiella konflikter i världen  och alltid med människans värdighet i centrum. Att bygga broar för ett bättre imorgon är också en del av visionen.

First Step Forum leds av Johan Candelin, Finland. Jag har varit med i denna grupp sedan den startade för 12 år sedan. En grupp som inte synts så mycket i media men uträttat desto mer. Som sagt - en färd börjar alltid med det första steget.

Läs mera om First Step Forum på dessa webbsidor:

http://jrii.com/firm_profile6.html#

http://www.firststepforum.net/

Äntligen - Larmnumret 116 00 är igång!

Vad det känns roligt när något man kämpat för i flera år ÄNTLIGEN  blir verklighet politiskt. Jag har kämpat för att det internationella larmnumret 116 000 för bortrövade barn skall tas i bruk även i Sverige. Har motionerat i riksdagen och på riksting, skrivit debattartiklar mm. Och så IDAG meddelar regeringen att det numret kommer att fungera i Sverige. Nu kommer det att bli svårare att kidnappa barn från Sverige när allmänheten snabbt kan ringa ett nummer och meddela när man ser något som upplevs som ett bortrövande av barn!

Gläds med mig och alla andra som kämpat med mig om detta , som ni på Saknade Barns Nätverk!

Pressmeddelande
8 januari 2014
Socialdepartementet
Försvarsdepartementet

Sverige inrättar larmnummer för försvunna barn - 116 000

Ett larmnummer för försvunna barn, 116000, har tagits i drift på initiativ av regeringen. Larmnumret är tillgängligt dygnet runt och går att ringa oavsett i vilket EU-land man befinner sig. Det är SOS Alarm AB som sköter verksamheten med larmnumret 116 000.

- När barn försvinner från familjer, från förskolor, skolor eller från boenden för ensamkommande flyktingbarn, är varje minut viktig för att sätta in eftersökningsåtgärder. Ibland riskerar olika processer att dröja för länge och ibland är åtgärderna dåligt koordinerade. Frustrerade föräldrar och andra anhöriga känner förtvivlan och behöver i det svåra läget en sammanhållen larmkedja och snabb eftersökning, därför är det angeläget att få ett sådant larmnummer på plats, säger barnminister Maria Larsson.

- I samband med ökande rörlighet över gränserna inom EU är det viktigt att utländska medborgare får bästa möjliga stöd när deras barn förvinner under en vistelse i Sverige. Ett barn som försvinner skapar stor förtvivlan bland föräldrar, anhöriga och andra närstående. Att samhällets larmfunktioner fungerar snabbt och smidigt ska vara en självklarhet, och en förutsättning för att effektiva åtgärder snabbt ska kunna sättas in, säger försvarsminister Karin Enström.

Genom telefonsamtalet ska barnets anhöriga kunna få kontakt med polis och andra myndigheter. Avsikten är att de ska kunna agera skyndsamt för att spåra och hitta det försvunna barnet. Dessutom ska anhöriga vid behov kunna få kontakt med andra aktörer, exempelvis med socialtjänsten och frivilligorganisationer, som kan bistå familjen med mer specifika råd och med stöd av olika slag.

Journumret är kostnadsfritt och tillgängligt dygnet runt för dem som behöver stöd. Dessutom ska tjänsten vid behov kunna ge stöd till olika myndigheter som utreder fall med förvunna barn. SOS Alarm ska dygnet runt ta emot samtal om försvunna barn och vidarebefordra samtalen till ansvariga myndigheter.

http://www.regeringen.se/sb/d/18060/a/231523

Om Antje Jackelén blivit chef för Ikea istället för Svenska Kyrkan...

Ibland hittar man bara så bra blogginnlägg som måste läsas av flera. Denna är idag från Mats Tunehags blogg...

Läs och begrunda:

Om Antje Jackelén blivit chef för Ikea istället för Svenska kyrkan

Jan 6th, 2014 by Mats Tunehag

 

Tänk om den nyvalda ärkebiskopen istället hade blivit chef för Ikea. Då kanske följande samtal hade utspelat sig mellan en journalist och Antje, här kallad ärkemöblerinnan.

Journalist: Så vad är Ikeas grundkoncept? Vad vill ni uppnå?
Ärkemöblerinnan: Det beror på vem du frågar. Jag tänker på Karin som jag träffade nyligen. Hon jobbar i köket på Ikea i Barkarby. Ensamstående mamma. Hur ser hon på Ikea? Vad vill hon?

Journalist: Det kan man ju givetvis undra, men nu frågar jag dig, som chef för Ikea, världens mest framgångsrika möbelföretag.
Ärkemöblerinnan: Nu vill jag vara försiktig med ordet framgång. Man vill ju inte associeras med finansvalpar eller framgångsteologer.

Journalist: Jamen, Ikea är ju stort, finns över hela världen. Världens mest sålda bokhylla heter ju Billy. Är du inte stolt över det?
Ärkemöblerinnan: Nu ska man vara lite försiktig. Man vill ju inte förolämpa någon som föredrar förvaringsskåp för sina böcker. Det finns ju inte en sanning när det gäller bokförvaring, eller hur?

Journalist: Du ger inga raka svar. Är det avsiktligt?
Ärkemöblerinnan: Det beror på hur man ser det.

Journalist: Ska det vara så svårt att ge klara besked om vad Ikea vill och gör. Det handlar väl om möbler, eller?
Ärkemöblerinnan: Du utrycker det så bokstavligt. Jag är sannerligen ingen fundamentalist.

Journalist: Nej, men som företrädare för Ikea borde du väl framhäva er unika affärsidé som får genomslag i hem och hus världen över?
Ärkemöblerinnan: Ja, men det finns ju andra möbelhandlare. Eller som jag brukar säga: Möbelindustrin är större!

Journalist: Större än vad då?
Ärkemöblerinnan: Än Ikea givetvis.

Journalist: Jo, men Ikea är väl ändå störst?
Ärkemöblerinnan: Hur ska man mäta det? Mio är kanske mindre när det gäller antalet bokstäver i namnet, men vad ska man då säga om Jakobssons möbler i Odensbacken?

Journalist: Du är verkligen otydlig!
Ärkemöblerinnan: Det vill jag vara väldigt tydlig med, att var otydlig alltså.

Journalist: Nu förstår jag inte…
Ärkemöblerinnan: Vad bra. Det var precis det som var meningen.

Journalist: Jag tror jag förstår…
Ärkemöblerinnan: Det var inte menat.

Journalist: Nåväl. Hur ser du på Ikeas framtid?
Ärkemöblerinnan: Du tänker för snävt.

Journalist: Hur menar du?
Ärkemöblerinnan: Du undrar säkert om Ikeas planer för expansion, nya produkter, och dylikt.

Journalist: Ja, faktiskt.
Ärkemöblerinnan: Nu ska man inte tolka Ikea så bokstavligt. Nej, jag föredrar en mer poetisk tolkningsmetod.

Journalist: Nu förstår jag inte, igen.
Ärkemöblerinnan: Bra. Jag har lyckats
.
Journalist: Med vad då?
Ärkemöblerinnan: Nåväl, för att återgå till framtidsperspektiven. Jag tror det är viktig att vi söker dialog med andra möbelhandlare världen över.

Journalist: Jaha, om vad då?
Ärkemöblerinnan: Om möblernas immanenta transcendens. Det är ju något vi alla delar.

Journalist: Och vad är Ikeas roll i detta? Ska det unika Ikea-konceptet vara kvar?
Ärkemöblerinnan: Ja självklart. Vi är unika som alla andra! Och därför ska vi bli som alla andra. Tror jag. Och tron är viktig. Tror jag…

Hur hjälper vi barnen bäst?

En artikel med detta innehåll och som problematisera de "ensamkommande" barnen var idag på SVD Brännpunkt skriven av Rasmus Rasmusson , kristdemokrat och fd ambassadör samt Staffan Danielsson , riksdagsledamot för centerpartiet. De har verkligen en poäng med att hur hjälper vi barnen bäst i länder som Pakistan och Afganistan . Skillnaden består i att hjälpa de barn/tonåringar som har föräldrar som har råd att betala flyktingsmugglare för att komma till Sverige eller att hjälpa de organisationer på plats som kan hjälpa många fler barn. Barn som inte har föräldrar som kan betala flyktingsmugglare.Enligt uppgift från PACS som sedan 40 år finns i Pakistan så kan man för motsvarande summa som man hjälper ETT "ensamkommande " barn/tonåring i Sverige , hjälpa minst 1000 barn som är kvar i landet med skolgång och sjukvård.

Låt nu denna debattartikel bli en diskussion om vad våra skattepengar gör mest nytta och inte till en debatt om främlingsfientlighet och annat dumt . För detta är en debatt som vi i de etablerade partierna skall våga ta!


 Läs vidare också på denna blogg http://www.pacs.nu/

Låt 2014 bli det år då vi på allvar trycker tillbaka antisemitismen!

Det är två allvarliga fenom som växer sig starkare i Sverige idag . Det ena är en ökande antisemitism och det andra en ökande kristofobi. Varje generation måste kämpa för de mänskliga rättigheterna som innebär att man har rätt att tro, praktisera sin tro och vidarförmedla sin tro.  I dagens Dagen tar jag upp problemet med den ökande antisemitismen i dagens Sverige. Vi måste alla hjälpas åt mot intoleransens tolerans. Det börjar med dig och mig!

Läs gärna min debattartikel i  tidningen Dagen idag. Eller här nedan.

Författare: ANNELIE ENOCHSON, riksdagsledamot för Kristdemokraterna

Debatt låt 2014 bli det år när vi på allvar trycker tillbaka antisemitismen. Det skriver Annelie enochson, riksdagsledamot (kd).

 

ANTISEMITISMEN ÖKAR i Sverige och Europa. Judar hotas och trakasseras. Utvecklingen är oroväckande och måste tas på största allvar. I Sverige ska ingen människa behöva tona ner sin kulturella eller religiösa identitet, religionsfrihet ska vara en självklarhet och respekteras. Den judiska minoriteten behöver ekonomiskt stöd från staten till nödvändiga säkerhetsåtgärder.

 

Hotbilden mot den judiska befolkningen i Sverige har förvärrats under senare år. Situationen i Malmö är särskilt oroväckande. Enligt Brottsförebyggande rådet anmäldes förra året 221 hatbrott med antisemitiska motiv. Det är en ökning med 14 procent jämfört med 2011. De vanligaste brottstyperna var olaga hot, ofredande och hets mot folkgrupp. Brotten begicks oftast på allmän plats, på internet och vid religiösa platser.

 

JUDARNA ÄR EN av våra fem nationella minoritetsgrupper. Regeringen har ansvar för att de nationella minoriteterna ska kunna leva fritt och verka i hela vårt land. Trots att toleransen ökar i samhället, minskar inte de antisemitiska åsikterna i samma omfattning. Den judiska minoriteten utsätts för antisemitiska hatbrott och trakasserier. Även barn utsätts för trakasserier i sin vardag. Många judar i Sverige undviker till och med att visa öppet att de tillhör den judiska minoriteten.

 

UTIFRÅN DEN ÖKANDE antisemitismen och den rådande hotbilden mot de judiska församlingarna tvingas de höja säkerheten. För att människor ska känna sig säkra när de besöker en synagoga tvingas församlingarna budgetera en allt större del av sina ekonomiska resurser till säkerhetsarrangemang. I budgeten 2012 tillförde Kristdemokraterna och allianspartierna ett engångsbelopp på 4 miljoner kronor till att finansiera säkerhetsinsatser för den judiska minoriteten. Pengarna användes till säkerhetshöjande åtgärder för institutionerna, som exempelvis kameraövervakning, skyddsglas och förstärkning av dörrar. Det var ett viktigt och betydelsefullt tillskott. Jag anser att en liknande summa bör tilldelas den judiska minoriteten årligen, tills att situationen förbättras. Säkerheten måste upprätthållas för judarna tryggt ska kunna utöva sin tro och kultur.

 

NYLIGEN BESÖKTE JAG Malmö och fick höra om en skolgårdsincident från 2012. Eleverna hade haft snöbollskrig och en judisk pojke mulades. Snöbollarna innehöll sten och pojken fick skador i ansiktet. Vid snöbollskrig tidigare samma vecka hade elever ropat "seig heil" och gjort hitlerhälsning mot pojken. Händelsen anmäldes och i september 2013 dömde tingsrätten förövaren till den lägsta formen av böter - 1000 kr i skadestånd. I Malmö anmäldes 60 hatbrott 2012 men endast fallet med pojken som skadats vid snöbollskriget ledde till åtal. Ytterst få anmälda hatbrott leder till åtal.

 

ÄVEN FN:S KOMMITTÉ mot rasism kritiserade Sverige 2013 för att få anmälda hatbrott leder till åtal. Jag anser att alla polismyndigheter i landet bör aktivera sitt arbete mot antisemitiska brott. I dag arbetar polismyndigheterna på olika sätt kring antisemitiska hatbrott. Endast Malmö och Stockholm har specifika hatbrottsgrupper. Genom att samla polisens kompetens kan fler hatbrott utredas effektivare. Det är även viktigt att åklagarmyndigheten ser över sitt arbete kring antisemitiska hatbrott. Den som anmäler ett hatbrott ska inte känna uppgivenhet för att åtal sällan väcks, hotet måste tas på största allvar.

 

I ETT ÖPPET och demokratiskt samhälle ska minoriteter kunna leva utan hot och trakasserier. Jag vill att staten fortsätter att skjuta till pengar till den judiska minoritetens säkerhet och att polisen samlar sina resurser kring antisemitiska hatbrott. Alla, även judar, ska kunna leva och verka fritt i Sverige. Låt 2014 bli det år när vi på allvar trycker tillbaka antisemitismen!