Så här i juletid ställs några av de traditioner vi kanske uppskattar mest på sin spets då samarbetet mellan kyrka och skola diskuteras. Skolan skall vara icke-konfessionell. Orden ekar stålgrå när de påtalas. Torrt och kyligt argumenteras det för avveckling av goda, varma traditioner. Länge har orden om den icke-konfessionella skolan varit ett starkt argument till att avveckla samarbetet med kyrkor. I stället ska avslutningsceremonier, luciafiranden och julsamlingar hållas i svettiga gymnastiksalar.

Värnet av våra traditioner betyder mycket – för den enskilde – men också för civilsamhället och samhällsgemenskapen. Exempelvis för Sara när hon ska vara tärna i luciatåget, för Marcus när han får tända adventsljuset vid altaret, liksom för mormödrar som syr luciaklänningar, föräldrar som pysslar inför det som komma skall, vänner som tränar kören och släktingar som sluter upp för att delta i samlingen när luciatåget skrider in.
Det är lätt att nonchalera centrala argument i stridens hetta. Ibland försvaras traditioner enbart för att de är traditioner, för att vi är vana vid dem. Sådant har givetvis ett värde, kontinuitetens, trygghetens och gemenskapens värde. Men de kristna högtiderna och traditionerna bär något ännu mer och något större som vi inte ska skämmas för att lyfta fram.
Nämligen; dessa traditioner är viktiga just för att de är kristna, för att de berättar något om vårt land, vår kultur och vår historia och för att det berättar om kristendomen - religionen och traditionen på vilket vårt land är byggt.

Vårt samhälle står på de värderingar som är de mest centrala i Bibeln, det är inget som vare sig går att förringa eller nonchalera. Tio guds bud och omtanken om nästan är i mångt och mycket grunden för vårt rättsmedvetande och grunderna i vår lagstiftning.

Det handlar helt enkelt om att förhålla sig till vad som är svensk tradition sedan mer än tusen år. De som hävdar att det är vi som försvarar kristna värden och traditioner som intar en extrem hållning har fel. I ett internationellt och historiskt perspektiv är det motsatsen. Det är de som vill frånhända oss traditionen och religionen, de som tror sig veta att vi människor inte behöver rättesnören och som tvivlar på att kristendomen givit den stadga som vårt land och västerlandet i stort bär, som intar den extrema hållningen.

Religionsfriheten är en mycket viktig hörnsten i Sverige av i dag. Många var dem som under 1700- och 1800-talen kämpade för att få möjlighet att utöva sin tro utan statskyrkan, och dessa förtjänar stor respekt. Väckelserörelserna och även den inomkyrkliga diskussionen i statskyrkan gjorde människor mer medvetna om sin kristna tro. Också idag måste religionsfriheten värnas. Men det faktum att allt fler människor antingen bekänner sig till andra trosuppfattningar än den kristna eller till ingen alls, gör det inte mindre betydelsefullt påtala att Sverige är ett land byggt på kristen etik.

Enligt en del tyckare ska det inte sjungas julsånger och luciatågen ska vara en vinterceremoni som tågar för lussekatter. Och prästen ska absolut inte välsigna de som kommit till kyrkorna för att ta del av den gnutta julstämning som finns kvar bakom det i modernitet och otaliga politiskt korrekta livlinor förtäckta kristna julbudskapet. Men i ärlighetens namn; Inte har väl någon tagit skada av att sjunga några psalmer eller att bli välsignad av en präst – för den som tror betyder orden ”Gud välsigne dig” något fint, för en icke kristen är det just bara tre ord.

Vi firar jul till minne av Jesus födelse, själva grunden till kristen tro och dess mysterium. Vi firar i gemenskap med många som tror, otaliga som tvivlar och en hel del som inte tror men som ändå hoppas på julens kärleksbudskap. Låt oss inte glömma det, i myllret av ifrågasättande och i den ständigt växande egocentrismens och värdenihilismens tidevarv. Vi måste våga stå upp för värden vi tror på – kristen etik och tradition.

ANDREAS CARLSON (KD)
riksdagsledamot
OLA MÅRTENSSON (KD)
handläggarchef och biträdande verksamhetschef "